Tolv av släktföreningens medlemmar samlades den 11 september på det som måste vara ett av Österlens skönaste och mest hemtrevliga pensionat, nämligen Sjöbacka i Skillinge. Där togs vi om hand av paret Göran och Ami som både sköter inkvarteringen och maten i gourmet-klass.

En välsmakande inkokt lax stod på lunchmenyn när vi samlades mitt på dagen på tisdagen. Årsmötet höll vi i den nyare delen av den traditionellt byggda skånegården med en vacker innegård mitt i. Det var en stor rotunda med panoramafönster ut mot åkrar och ängar med fri sikt och ett himlavalv som vibrerar av ljus om dagen och gnistrar av stjärnor när mörkret faller.

Styrelsen fick förtroende att fortsätta ograverad och avgiften behålls på 200 kronor (se gärna särskild vädjan om att betala in den) Jag kunde rapportera att tyvärr inte så mycket hänt med vår ”hjärtefråga”; att få terracotta gruppen tillbaka till Villa Merlo i Timrå från hembygdsmuseet på Orust där den inte mår särskilt bra på den kalla vinden vintertid. SCA, som driver arkiv på Merlo, säger dock att de absolut vill satsa medel på att få tillbaka gruppen. Vi fortsätter att driva frågan… I Kyrkans Hus i Solna finns numera två skulpturer av CJD har vi fått ett par tips om. Det är kopior av statyer av evangelisterna Lukas och Matteus, som tidigare funnits på Fånö slott och på Mälarvik (bägge har Solna församling haft som lägergårdar) Skulpturerna står mycket fint i andaktsrummet i huset. Vi kunde konstatera att antalet betalande medlemmar sjunkit drastiskt senaste året. Mötet gav därför styrelsen i uppdrag att vädja till medlemmarna att betala in avgiften, bland annat genom att i detalj redogöra för allt det som pengarna behövs för. Just nu går vi klart minus…

Efter årsmötet embarkerade vi en kvartett bilar och begav oss någon mil söderut till lilla orten Borrby. Mest känd numera som en ”bokby”. Omkring 25 olika antikvariat finns märkligt nog i denna ort. Men det var kyrkan vi skulle se. Där pryds nämligen predikstolen av fem av apostlarna: Markus, Johannes, Lukas, Paulus och Matteus samt Kristus själv i 60-70 cm höga vita skulpturer av gips. Signaturen på dem skiljer sig från det mesta annat som CJD gjort. Här finns – vid sidan av CJD:s namn – även signaturen ”E.E”, vilket torde vara sonen Ernst Emanuel (1874-1952) Denne försökte under några år, tillsammans med CJD:s änka Maria, att driva ateljén i Sundbyberg vidare. Ernst kunde uppenbarligen färdiggöra de skulpturer som CJD börjat men inte hann bli klar med före sin död som inträffade ett par år före den restaurering 1894 som gjordes av Borrby kyrka (då skulpturerna köptes för summan 700 kr, enligt ett gammalt protokoll vi fick se) Gertrud Rosenkvist guidade oss i Borrby kyrka.

En kort fortsatt sträcka så nådde vi Ystad, där vi skådade uppåt sparbankens vackra stenfasad och kunde se de fyra ”gudabilderna” fasadskulpturer av gudarna Merkurius, Saturnus, Vulkanus och Neptunus.(se gärna ”Fotoutflykt på Österlen” på vår hemsida. På en tavla vid entrén till banken upplyses om konstnären, motiven och det gjuteri där skulpturerna göts.

På kvällen intog vi en rejäl och välgrillad köttbit i matsalen på Sjöbacka och jag (Martin) visade en hel del av bilderna från det ständigt växande dyfvermanska bildarkivet. Vi njöt bl a av vykorten som gjordes på de fantastiska isskulpturerna från 1888-91 i Stockholm och Gävle. Och friskade upp minnet av de mer än tjugo figurerna i den fornnordiska mytologiserien i terracotta, den som en gång beställdes till Villa Merlo.

Nästa dag så var det dags för att åka västerut, mot Lund. Till det som många anser vara CJD:s förnämsta verk. De 24 relieferna i de bägge bronsportarna till huvudentrén till Lunds domkyrka. Här fick vi också tillskott i gruppen från ”lokala” barn och barnbarn. Här samarbetade han återigen med arkitekten Helgo Zettervall (se årsmötet 2010) och fick i uppdrag att göra de 24 bilderna i den nyrestaurerade kyrkan, som i sin första skepnad byggdes redan 1145. Vår guide Anita Larsson uppgav att hela 700 000 människor besöker platsen varje år. Portarna beställdes för den då höga kostnaden av 11000 kr (ung en kvarts miljon kronor idag) och det var efter att budet först gått till en annan skulptör, vid namn Lindberg. Portarna är formgjutna och har massiv ek på baksidan. Såhär beskrivs de på kyrkans hemsida:

…”visar scener ur bibelberättelser och de fyra elementen; jord, luft, vatten och eld. Scenerna ur bibeln är främst hämtade ur det gamla testamentet, endast fyra bilder är från det nya och de visar ingen bibelberättelse som handlar om den vuxne Jesus”.

Anita hade sökt efter mer material, men erkände att arkiven fortfarande består av osorterade dokument på hög som gör letandet mycket tidskrävande. Hon tänker dock inte ge upp… Vi kom lagom för att också se och höra ”Det underbara uret” med sina mekaniska dockor och visning av både tid och planeters och månens gång.

Vi fick också sätta oss i det nya besökscentrumet, en imponerande modern skapelse, helt vita, väldiga väggar i visningsrummet med bara ett par fönster. Det ena visade domkyrkotornen på ett anslående sätt.

Sedan hann vi äta lunch i saluhallen innan det var dags för de flesta att bege sig vidare. Martin och Ulla kunde dock nappa på Ingegerd Göranssons vänliga invitation till kaffestund i hennes hem i Malmö. Något vi fann mycket hemtrevligt efter att vi varit på S:t Pauli Mellersta kyrkogård och inspekterat ärkeängeln Mikael. Den fyra meter höga statyn i betong, som en gång stod mellan Uppsala domkyrkas två väldiga torn. Till skillnad från restaureringen i Lund, så blev samma procedur i Uppsala 1941 det som beseglade denne ängels öde. För vid nedtagandet, störtade han i sju bitar till marken och forslades till Skånska cementgjuteriets lager och glömdes bort. Det skulle dröja många år innan bolaget – i samband med sitt 100-årsjubileum – kostade på en ihopsättning och sedan fann en plats för honom på kyrkogården i Malmö. Där har folkhumorn döpt ängeln till ”Sankta Cementa”. Den kände journalisten och tevemannen Jan Hemmel har i lokalpressen bemött insändare som tycker att Mikael skulle återbördas till Uppsala. Men Hemmel vill inte mista honom (han rekommenderar dessutom vår hemsida för att se CJD:s ”fantastiska, genomarbetade snötablåer”) Och Tor Billgren (journalist i Malmö) skriver att Mikael är ”det bästa offentliga konstverket i Malmö: ”Styrkan. Mjukheten. Proportionerna. Balansen. Och det faktum att han är hjord av betong. Ingen jävla granit eller brons”! Mikael har nu fått en mycket fin plats, vid ett litet triangelformat torg och med en öppen plats framför sig. Ja, han verkar ha blivit hemmastadd här…även om han tappat sitt svärd, det som han en gång svingade för att få ner den djävulska ormen från himlen (till oss på jorden…)

Deltagarna som nästan alla rest långt, verkade nöjda även med detta tvådagarsmöte och kanske ska vi upprepa det – med kanske tre års mellanrum som vi haft förut.

Martin Dyfverman