Fredrik Käck guidar i Rettigska våningen. (Foto: Mats Dyfverman)

Årsmötet 2016 i “villastadens” paradvåning

Den andra december 2016 samlades vi, tretton stycken dyfvermanvänner utanför entrén till Vitterhetsakademien på Villagatan i Stockholm. Helt nära Karlavägen, i det som mot slutet av 1800-talet kallades för ”Villastaden”, här skulle det växa upp en hel stadsdel med lite mer småskalig bebyggelse, men av klart burgen karaktär.

img_0613

Fredrik Käck guidar i Rettigska våningen. (Foto: Mats Dyfverman)

Vitterhetsakademien fick 1973 köpa in det så kallade Rettigska huset här. Ett hus med niorumsvåningar i två plan med en vindsvåning på ett tredje, lite indraget plan. På grund av en teknisk miss blev detta hus det enda med hyreslägenheter och dessutom det enda flerfamiljshuset i ”villastaden”..

Den första våningen används av akademien som kontor, medan den andra är den Rettigska paradvåningen. Slälkten Rettig kommer, som ni kanske minns från vårt förra årsmöte, från Gävle där Rettigarna för flera generationer sedan byggde upp stora förmögenheter på framför allt tobak och tändstickor.

Carl Johan Dyfverman gjorde ju en byst av Robert Rettig och hans sonson Hjalmar blev den siste i släkten att bebo huset på Villagatan i Stockholm. Eftersom han inte fick några arvingar testamenterade han huset och en stor del av sin förmögenhet till Vitterhetsakademien som via olika kulturstiftelser förvaltar medlen och ser till att 1880-talsvåningen behålls i oförändrat skick. Det blir som en tidsresa att få gå igenom rummen.

Fredrik Käck hette vår förnämliga guide som på ett härligt, personligt och engagerat sätt berättade om familjen Rettig och satte oss in i de historiska skeendena. Vi fick en guidning genom de vackra rummen, många med heltäckningsmattor från hörn till hörn. Dyrbara möbler som ofta specialbyggts för sin miljö och ett oräkneligt antal föremål på bord, hyllor och byråer. Rettigarna var samlare av sällsynt slag – och hade också resurserna att bejaka sin samlarlust.

Den omfattande turen runt våningen avslutades med en riktig raritet: Ett flöjtur. En stor pendyl med urtavla däruppe. Men inuti en självspelande uppsättning flöjter, ungefär som på en kyrkoorgel. En eldriven pump matade luft genom piporna och frammanade helt betagande flöjtstycken. I ”automatläge” spelade uret ett stycke på heltimmar och ett annat på halvslagen! Men det fanns också en ”manuell” inställning, då kunde man välja stycke. I en kista intill flöjturet låg en diger samling rullar med de karaktäristiska piggarna, samma rullar som man ser i självspelande pianon eller små speldosor.

Innan turen i våningen var över besåg vi förstås den alldeles nytvättade CJD-reliefen av Simson och Lejonet, som är placerad över dörren till entrén. En kraftfull gestaltning med mycket muskler och en tvättbrädemage som tarzanskådespelaren Skarsgård kan vara avundsjuk på…Reliefen, Lunds domkyrka

Fredrik fick veta att reliefen finns i fler versioner, bland annat på bronsportarna till Lunds domkyrka. (Se bilden till höger)p1060256p1060256

Den finns också i en trapphall till Immanuelskyrkan vid Birger Jarlsgatan i Stockholm. Fredrik vill gärna titta vidare på dem för att se hur CJD konstnärligt vidareutvecklat samma motiv.

Därefter gick vi ut i kylan – och tyvärr – mörkret. För vi kunde inte se så mycket av de scraffitomotiv som CJD gjort, precis under taken till det vackra huset i hörnan Floragatan/Valhallavägen. Men här intill kan vi se ett par på bild i stället.

Scraffito på Floragatan

Scraffito på Floragatan

På husen här längs Valhallavägen fanns tidigare flera stora skulpturer av vår Dyfveman uppe på taken, men vad jag kunnat se, så har tyvärr alla nu tagits bort. Man undrar var de hamnat.p1000346

Vi tog sedan bussen till Odenplan och sedan en vandring till Idungatan, en liten bortglömd gata halvvägs mot Norrtull. Där väntade Maja Dyfverman med kaffe och en mångfald sköna fåtöljer för oss att sjunka ner i och ha vårt årsmöte (se särskilt protokoll som kommer). p1000343Maja hade generöst upplåtit sin arbetsplats för oss att ha vårt årsmöte.

Som avslutning gick vi om hörnan till en koreansk restaurang där resten av kvällen tillbringades under mycket gemytliga former. För många var det första – men inte sista – gången att pröva maten – och drycken från denna del av världen.

 

Martin Dyfverman