gevaliapalatset

Gävle bär spåren av hans mångsidiga konst

CJD Gävlefontän

Ockelbo kyrka med CJD:s Kristusbild

Ockelbo kyrka med CJD:s Kristusbild

 

Gävle är en av de städer i Sverige där Carl Johan Dyfverman lämnat fler spår än i de flesta andra. Hans verk på denna plats är dessutom av mycket olika karaktär. Därför var det verkligen dags för släktföreningen att göra ett besök där 12-13 september 2015.  Vi hann se de kända fontänerna, men också en hittills för oss okänd byst och – intressant nog – ett återfunnet huvud till den staty av gudinnan Gevalia som prydde ett av stadens palats. Den konst som försvunnit, två vintrars snöskulpturer och den särpräglade utsmyckningen av gamla Betlehemskyrkan kan man idag bara uppleva via fotografier – eller skisser som även de gått ett ovisst öde till mötes.

 

Carl Johan var kurskamrat med Erik Alfred Hedin på Konstakademien i Stockholm. Denne blev så småningom stadsarkitekt i Gävle under hela 45 år kring förrförra sekelskiftet och deras långa vänskap ledde till att Dyfverman fick många uppdrag i Gävle, både att smycka stadens offentliga rum, men också flera kyrkor i området, som till exempel Ockelbo(Kristusbild) och Ovanåker( bronserad gipsrelief). Carl Johan gjorde också en porträttmedaljong av Hedins far, byggmästaren Anders Hedin (privat ägo).

Vi var tolv medlemmar som samlades vid Länsmuseet i Gävle på lördagen, precis när de öppnade mitt på dagen. Macka och fika i museets servering väntade.

Vår eminenta guide var Ted Chikasha, museets konstindentent som gav oss en snabb men konstkunnigt laddad visning av den epok och den konst som omgav Carl Johan D. under hans engagemang i Gävle. Vi var mäkta imponerade över de stora samlingar av konst som museet härbärgerar på flera olika våningar. Där fanns Roslin, Carl Larsson, Bror Hjorth, Grünewald och andra.

Donatorer var i de flesta fall familjen Rettig, vars anfader PC Rettig kom att bli en av landets rikaste familjer med tobaksfabrik, rederi och järnbruk.

 

Bysten av Robert Rettig

Bysten av Robert Rettig

Carl Johan D. fick i uppdrag att göra en byst av sonen Robert Rettig och denna hade satts fram till vårt besök. En synnerligen levande skulptur från 1887 som tidigare varit placerad på Brynäs herrgård. Denna har som så många andra vackra hus i Gävle tyvärr jämnats med marken.

Några decennier in på 1900-talet donerade så familjen Rettig både marken och huset till det som idag är Länsmuseet, ett flervåningspalats i tegel. Rettig donerade dessutom stort till annan kultur, till exempel teaterhuset från 1800-talet (en mindre kopia av Operan i Paris!) och även en skulptur till en fontän utanför Rådhuset i andra änden av Esplanaden, den sida som vätter mot Gavleån. Det är en vacker, till största delen naken kvinna, hållandes en stor snäcka ur vars mynning det rinner vatten. Vår guide trodde denna fontän var en ”dyfverman” liksom de två andra, större fontänerna inne i Esplanaden. Men någon dokumentation om detta finns inte och i förteckningarna kallas den för den ”Rettigska fontänen av anonym konstnär.” (Min egen bedömning är att det inte är ett verk av CJD. Han gjorde sällan så här obeslöjad nakenhet och ansiktsdragen är inte de typiska. Men jag vill gärna forska vidare om konstnärens namn)

Museet kommer att stängas för reparationer vid årsskiftet, så vi var ute i sista stund kan man säga.

Ted ledde oss på en kortare promenad just kring Esplanaden och berättade om hur staden förändrat sig kraftigt. Dels på grund av en stadsbrand i norra delen 1854 och sedan i modern tid med en så kallad sanering i den södra. Då revs de flesta äldre hus som var kvar efter branden…

P1020830

Så var det också tänkt att det skulle gå med det imposanta Gevaliahuset i hörnan Nygatan och  Norra Kungsgatan, den gata som löper längs en stor del av den vackra parken Esplanaden mitt i staden.

Det berättade Stefan Öberg från Norrporten, som sedan några år äger det gamla sparbankspalatset. Det fanns till och med rivningslov, men sedan växte gudskelov en opinion mot rivningen och åtminstone halva kvarteret fick stå kvar. I andra delen gjordes en hänsynsfull nybyggnation i delvis samma vackra röda tegel i fasaden.

gevalaiahuvudet

Det var i en port där, som Stefan väntade på oss för att visa oss till ett rum i källaren. Där fanns hon framställd: ”Gevalia-damen.”

Ja, åtminstone hennes huvud, 65 cm högt. Resten har försvunnit sedan många år. Ryktet säger till och med att hela hon ska ha fallit ner redan tidigt i sin karriär som inleddes när hon 1893 placerades på en stenplattform högt uppe under det ståtliga hörntornet mot parken. Troligare är att hon monterades ner på grund av risken av att svepas ner av vädrets makter. Hon var två meter hög och utförd i gips som armerats med järn och klätts med tung blyplåt.P1020769

Endast huvudet fanns dock kvar när det, tillsammans med originalritningar av huset och en modell av detsamma stals från ett utrymme på vinden. Gevaliahuvudet återlämnades senare av tjuvarna!

Hennes krona är utformad som en ringmur med fyra öppningar, vilka sas skulle symbolisera Gävles fyra öppningar mot omlandet.

Nu vill Stefan Öberg kunna placera Gevaliahuvudet på en fin och synlig plats, när huset snart ska renoveras. Med bra belysning, så alla kan se henne! Så sa han i en intervju för Dagbladet i Gävle.

I Gevaliapaltset öppnades för övrigt en ultramodern servering 1905, nämligen automater där brickor med smörgåsar eller varmrätter roterade fram under öppningsbara glaskupor.

 

Konsten som inte finns kvar

 

Konsten kan också vara förgänglig. Så och Carl Johan D:s – och en del av den fanns här i Gävle.

Till den gamla Betlehemskyrkan gjorde han åtta så kallade sgraffitomålningar. Två stycken högt upp kring varje hörn, på huset, ungefär 2,5 x1,5 m stora.

Sgraffito är en teknik där man ristar in motivets linjer i ett lager av kalkmjöl medan det är fuktigt. Linjerna och konturerna avtecknar sig då mot en ljus, eller som i CJD:s fall, mot en mörk botten. En ganska effektfull bild blir det. Tyvärr målades alla åtta över så småningom och innan kyrkan revs i mitten på 70-talet så plockades även CJD: stora Kristusstaty, högst upp på kortsidans tak, ner. Var den hamnade vet man inte idag.

Betlehemskyrkan-CJD

Motiven är bibliska och är bland andra Kristi död och uppståndelse,  fottvagningen, Jesus välsignar barnen, Jesus och den samaritiska kvinnan, Den förlorade sonen, Den barmhärtige samariten och Den eviga saligheten.

P1020836

Carl Johan hade gjort skisser som han tecknade i kol i fullformat. De hittades i en skrubb i den gamla kyrkan kort före rivningen Även kolskissernas öde är höljt i dunkel. Jag har efterforskat dem på både Länsmuseet, Stadsarkivets och Betlehemskyrkans eget arkiv. De ansågs av stadsarkivarien som rariteter och var signerade av CJD 1883. Tyvärr kunde inte kommunen härbärgera dem och frågan är om de är tillbaka i Betlehemskyrkans (inte riktigt lika ordningsamma) arkiv.

 

Till sist har vi också snöskulpturerna som Carl Johan gjorde här under två vintrar 1890-91.

Då hade han, som ni säkert vet, redan gjort sådana i Stockholm, i Kungsträdgården med start vintern 1888. Förslaget kom från den frikyrkoförsamling han var medlem i. Man skulle samla in pengar till dessa rekordkalla vintrars allra fattigaste i Stockholm (resultatet blev så småningom närmare två miljoner kronor i dagens penningvärde)

 

Måndagen den 24 februari 1890 började Carl Johan arbeta med sina snöskulpturer i Gävle. det året bakom ett enkelt staket på planen mitt emot Centralstationen. Bara två dagar innan hade han haft premiär på den vinterns verk i Stockholm, bland andra den fantastiska ”De skeppsbrutne”.

Efter bara några dagars arbete, beskrivs det, stod skulpturen i Gävle klar: ”De nödlidande”. Motivet beskrivs som en fattig mor, stadd på vandring med sina fyra barn för att skaffa hjälp mot hunger och köld. I bakgrunden syntes Kung Bores huvud, omstålat av norrsken. Så beskrev Gerda Ödman motivet i sin bok ”På den tiden”. Alltihop lystes upp i gnistrande belysning.

CJD Skyddsängeln Gävle

Nästa år anlände konstnären den 27 januari och den 3 februari var det nya snökonstverket premiärklart. Då var platsen Esplanaden, vid Drottninggatan, helt nära en av Dyfvermans fontäner.

Gerda Ödman, som var dåtida ögonvittne, beskriver:

 

”Den kallades Skyddsängeln och hade till motiv en liten skogstjärn där en smal sång ledde över. På spången bingo ett par barn, en gosse och en flicka. Uppe i skogen lurade ett par vargar. Bakom barnen gick en ängel med händerna beskyddande utsträckta”.

På två veckor gick tövädret illa åt denna tablå. Carl Johan reste då från sin ateljé i Sundbyberg och reparerade sitt verk. Han la också till en varg och en björn.

Tillsammans inbringade de två vintrarnas skulpturer omkring 4500 kronor, idag får man ta den summan ungefär 50 gånger för att nå dagens penningvärde. Första årets behållning gick till ett nytt hem för kroniskt sjuka och andra årets till Gefle barnkrubba och Föreningen de ungas beskydd.

I början av mars gick inte snöskulpturerna att rädda längre. Men Gävleborna såg troligen fram mot nästa vinter och nya motiv från konstnären Dyfverman. Ingen kunde då veta att han skulle gå bort just kommande vinter.

 

Martin Dyfverman

 

Leave a reply